Rädslor

Hela livet har jag gått och varit rädd. 

Rädd att inte passa in, att inte duga, att inte vara omtyckt och älskad, att inte räcka till, att inte kunna klara mig själv och samtidigt varit rädd för att göra mig beroende av andra. Listan kan byggas på i det oändliga.

Året var 2016 och mitt liv kastades om totalt. Det var minnen av obearbetat trauma som kom upp till ytan och jag föll ner i ett mörker. 

Elaine Eksvärd kom ut med sin bok Medan han lever. (Jag har inte läst den, men det gjordes en del reklam för den som kom i min väg). Helt plötsligt och chockartat fick jag ett ord på en del upplevelser och minnen från min barndom. Övergrepp. Jag har alltid vetat vad jag varit med om, men så länge jag saknade ett ord kunde jag inte bearbeta mina upplevelser, de var bara en del i min uppväxt och vardag. 

Insikten slog hårt, som ett knytnävslag i magen. Det tog ganska lång tid innan jag kunde förmå mig att använda hela begreppet, sexuella övergrepp. Men när vågen av #metoo svepte över oss 2017, kände jag en enorm styrka i att vi var många, jag var inte ensam. I kölvattnet av #metoo och med ord för vad jag behövde bearbeta kunde jag också söka professionell hjälp. Jag hade varit hos psykolog tidigare, men då var det väldigt diffust vad jag behövde jobba med och de samtalen gav bara hjälp för stunden.

Under den perioden lärde jag också känna människor som hade en annan och inte så fyrkantig bild av världen som jag hade. Det var en tid av lärdom, att skifta perspektiv från svart/vitt till en vy där allt är möjligt, att se att det enda som begränsar mig är mina tankar, rädslor och de hinder jag bygger på min väg med dessa verktyg. 

Jag började med att packa upp min ryggsäck av bagage, stuva om och göra mig av med det som jag inte behövde bära med mig vidare i livet. Självförakt, tankar om att inte duga eller vara tillräcklig bytte jag ut mot acceptans. Att acceptera mig själv så som jag är med både styrkor och brister. Därifrån var inte steget så långt till att börja älska mig själv. 

I början av det arbetet kände mig som ett träskroll, för precis som Shrek beskrev, upptäckte jag att jag bestod av lager som på en lök. Ju mer jag skalat, desto närmare kärnan och det som är jag har jag kommit. En del i processen har varit att möta mina rädslor, att se att det jag fruktat inte är något annat än en illusion, en bild av oro, för något som inte är eller ännu inte hänt.

Den insikten har fått mig att ta steg i livet som jag aldrig trodde att jag skulle ta, eller att de ens var möjliga. Jag lämnade en trygg relation för att för första gången i livet bo ensam. Jag köpte en husvagn som jag flyttade in i och för ett par månader var den min trygghet och fasta punkt i tillvaron, när mycket annat i min värld var kaos. 

Nu sitter jag i en lägenhet med  ett 2:a-handskontrak, tjänstledig utan lön i 5 månader, planerar en ensamcykling genom Sveriges vackra landskap och tänker "Allt löser sig!"

Veckans videolektion på min utbildning handlade om att synliggöra sina rädslor och konsekvenserna av dessa och vi fick i läxa att göra en mindmap över våra personliga rädslor.

På mitt papper står än så länge bara ett ord, VILDSVIN.

Mindmapen är tänkt som ett verktyg för att i slutet av kursen kunna se den personliga utveckling man gjort under utbildningens gång. För mig synliggjorde den allt det arbete jag gjort i mitt inre under de senaste 4 åren (eller egentligen sedan 2013, men det är en annan historia) och det känns ganska skönt att mina rädslor för stunden kretsar kring konkreta ting, något jag kan ta på och inte rädslor som bara existerar i en illusion skapad av mina tankar.