Dömande....

.... och negativitet, ett normaltillstånd för den stora massan. Kritik och kritiserande är något vi alla växer upp med och in i. Men vad är egentligen kritik, annat än en illusion skapad av vår tro på hur något ska vara och ett dömande av den som inte passar in eller faller utanför den normen? Alla har vi nog suttit fast i tanken om vad andra tycker och tänker om oss och utifrån det skapat ett jag som vi tror att andra vill se för att vi ska bli "godkända" och älskade.

Kritik är bara ett tyckande och inte en sanning. 

När vi skapar en sanning, utifrån de kritiska ramar vi i gemenskap med andra i vår nära omgivning sätter upp, börjar vi gå på autopilot och tappar vår förmåga att tänka själva och att följa hjärtats väg. Vi skapar ett falsk jag, för att inte bli uteslutna ur gemenskapen, att hamna utanför familjen, gruppen, vänkretsen.

Det kan vara provocerande för andra när man börjar bryta sig ur gamla tankemönster. När man börjar ifrågasätta sanningen man skapat om sig själv och omvärlden, utifrån den illusion som speglats genom gamla tankar, kommer insikten att den är en, av många ickesanningar. Då börjar en förändring ske, en transformation i ens inre. Man bryter invanda mönster och människor runt omkring dras in i en förändring de inte själva valt och som de inte riktigt vet hur de ska möta eller förhålla sig till. Det kan även vara en tuff omställning för en själv. Några av dem man trodde var ens vänner försvinner, några blir kvar och andra tillkommer.

Under den senaste månaden har jag stött på många olika reaktioner över det livsval jag precis gjort. Det har mötts med skepsis, ifrågasättande, negativa påståenden (så kan man inte göra, det kommer inte att gå, har du verkligen tänkt igenom det här?) men också nyfikenhet och pepp från människor som säger sig önska att de kunde göra samma sak, men att det skrämmer dem och att de inte vågar. 

Utifrån att vi växer upp i illusionen om att vi måste vara andra till lags och strävar efter att bli något som vi tror att andra önskar, blir vi också själva våra största kritiker. Jag har känt ett behov av att försvara mina val i mötet med kritiska personer, men inser nu att den som dömer mig, dömer sig själv hårdare och då kan jag istället för att gå i försvar möta den personen med medkänsla.

Med den insikten bär jag också ett ansvar och en skyldighet att se när jag dömer andra. Det är nämligen i det dömandet jag synliggör illusionen jag själv lever i och kan lämna den bakom mig, för att nyfiket kunna vara här och nu och öppna upp för det som gömmer sig bakom illusionens slöjor.

Andras tyckande och tänkande kring mina val är deras bekymmer och inte mitt.

Jag äger inte rätten att döma andra utifrån deras val i livet. Det jag äger är min tanke och min känsla i stunden och möjligheten att välja hur jag ska förhålla mig till de val andra människor gör. Med den vetskapen kan jag följa min väg utan att dras in i negativitet och kritiska tankemönster och utan att låta andras val påverka min egen energi och livsluft.

Att vara ickedömande är svårt. Dömande och negativt kritiskt tänkande går på autopilot. Det är så vi omedvetet är fostrade av det samhälle vi lever i. Att finna sitt JAG under lager av masker, de masker vi skapat för att passa in, är en långsam process som måste tillåtas ta tid. Den tiden vill jag ge till mig själv, av kärlek till mig själv och till mina medmänniskor. 

Vill jag se en ickedömande värld, där människor lever i harmoni, i sitt eget högsta jag, börjar det arbetet hos mig själv. Ingen annan, kan riva ner de illusionens slöjor som skymmer MIN blick, det är min uppgift att göra, men kanske skapar det ringar på vatten som sakteliga bygger en ny verklighet, där man får lov att växa i sitt rätta jag, utan dömande, i acceptans för olikheter, i sann kärlek som inte byggs utav behov och krav, där man bara får friden att vara den man är.