Jag tror...

...att allt sker av en mening. 

Vi får det vi behöver, för att utvecklas och komma vidare och det kommer, när tid är. 

Sedan hur vi tacklar det vi möter och vilka erfarenheter det ger, är helt och hållet upp till oss själva. Vi väljer vår tanke och vårt handlande och därigenom blir det konsekvenser som bidrar till våra lärdomar i det liv vi lever.

Ibland kan man "drabbas" av livet, eller i alla fall är upplevelsen den. När man sedan tittar tillbaka och ser i backspegeln, så ser man vilken resa man gjort, att livet blivit annorlunda och vilka lärdomar man bär med sig som gjort att man vuxit sig starkare.

Att få det man behöver i stunden, när tid är, behöver inte vara det stora, omkullkastande, utan kan vara små saker i vardagen.

I morse vaknade jag och kände mig låg. Någonstans inom mig gnagde ett tvivel. Vart är jag på väg? Att vissa delar av livet fått "hänga i luften" har varit ett medvetet val, men nu verkade det spillt över på allt och jag kände att hela min tillvaro var ett enda gungfly. En av mina härliga vänner skickade en snap och den mynnade ut i en dialog om att göra val för att ta kommandot och styra sitt liv. Ansvarsprincipen. Där och då bestämde jag mig för att beta av en sak i taget. Inte stressa utan låta det ta den tid som behövs.

Strax där efter kom ett litet meddelande på Messenger, från en annan mycket kär vän. Det var ett varmt och kärleksfullt meddelande som gjorde mig glad. Min vän tackade för att hon får lov att följa min resa och att jag inspirerar henne till att fundera över livet och ta steget att göra andra val, för ett rikare liv och bättre mående.

I den stunden var dessa två kontakter allt jag behövde för att släppa mina tvivel. Jag rustades med modet och styrkan att följa den väg jag nu går på. Jag fick vad jag behövde, exakt när jag behövde det.