Bara människa

 Idag vajar flaggan på halv stång. 

Älsklings mamma har fått sin vila. 

Det är en lättnad i sorgen, att veta att hon inte längre har ont, att hon slipper lida, samtidigt är jag ledsen över hennes bortgång och att jag inte är på plats och kan dela sorgen och stötta älskling i det här. 

Jag bär också en egen sorg som jag har behov av bli mött och tröstad i. Jag är den som ofta försöker stötta men jag är också bara människa.

Just nu känner jag mig otillräcklig, men inser att jag endast kan vårda och läka min egen sorg, även om delad sorg sägs vara halv sorg. 

Till dig varma människa och modiga själ som tillslut släppte taget om jordelivet;

Jag ska vårda minnet och de fina stunder vi hade tillsammans. Trots en relativt kort bekantskap ur ett livsperspektiv sett, var vår relation varm och nära. Du ställde frågor som du viste innebar en risk, att ge dig svar som du inte ville höra, men du ställde dem, med omsorg om mig. Jag tror att de öppna och ärliga svar jag gav, tryggade dig och att tilliten blev det som gjorde våra band starka. 

Jag tänder ett ljus, med klar låga, som en spegling av det ljus du sprider på den plats där du nu befinner dig. Ett ljus som fyller det tomrum av mörker och sorg, som du lämnade här när du gick vidare. Ett ljus  vars sken ska påminna oss om alla goda stunder vi delade. Tills vi ses igen.