Dag 102

Klockan är strax efter 21 och jag sitter i en stilla sjukhuskorridor. Jag är inte ensam och de få personer som finns här sitter här av samma anledning som jag. Vi sitter i dödens väntrum, alla har någon anhörig på någon av sjukhusets avdelningar som antingen vakar eller vakas över av någon. 

Igår kväll, strax efter att vi lagt oss ringde älsklings syster och sa att läget hade försämrats för deras mor, som legat inne i snart två veckor. Vi kunde förvänta oss att hon lämnade innan natten var slut. 

I morse ringde hon igen och sa att det var dags att komma in. Syskonen samlades hos sin mor. Under dagen har de stundtals suttit tillsammans och stundom löst av varandra för vila. Under kvällen har jag suttit med älskling, men lämnat över till hans bror. Rummet är litet och blir syrefattigt trots öppet fönster när vi blir många.

Älsklings mamma vill att det ska vara över snart och vi omkring henne önskar att hon får sin vilja igenom och att hon vågar släppa taget när det är dags. 

Dagen har varit stilla och övergått i en stilla kväll.

Och nu, allt bara är.