Ännu en väntans dag. Nio timmar på sjukhuset uppdelade på morgon och eftermiddag/kvällspass. Stundtals rusade tiden och stundtals stod den stilla. Det var timmar som ibland andades ro och ibland oro. Många tankar och etiska dilemma har snurrat.
När mörkret föll kom älsklings bror för att lösa av och ta natten. Vi åkte hemåt under en fantastiskt vacker stjärnbeströdd kvällshimmel.
När älsklings mamma inget hellre ville än att leva, gav kroppen upp, nu när hon vill somna in, vägrar kroppen att ge upp. Paradox i livets slutskede.
Jag och älskling avslutade kvällen med te och enkel tapas, bläddrandes i hans mors gamla fotoalbum.
Ett fint avslut på en lång dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar