Dag 107

Vaknade några minuter efter halv sju och skickade ett ”godmorgon” till älskling för att höra hur natten varit på sjukhuset. Läget är stabilt, ostabilt och det är bara att fortsätta vaka och vänta.

Gjorde mig en ägglatte och sedan började jag plocka upp och tömma flyttlådor. Fick upp en påse med silverbestick, gulnade och svarta. Tänkte att dessa gjorde ingen människa lycklig och googlade fram ett husmorsknep ”putsa silver med bikarbonat”. Drog upp ärmarna, satte igång vattenkokaren och täckte en ugnsform med folie. Lade ner några skedar i formen och strödde över två teskedar bikarbonat innan jag hällde på det kokande vattnet. Skedarna blev långsamt blankare medan folien mörknade och blev näst intill svart på sina ställen. Det tog ett par timmar i anspråk att få 78 bestick av olika slag glänsande och fina igen, men det var det värt.

Under de två åren jag bott trångt och på liten yta har jag  verkligen insett att jag uppskattar det enkla och att inte ha för mycket prylar. Nu när jag hämtat grejer i huset, som blivit kvar för att jag inte haft plats för dem, känner jag mig överbelamrad och alla tingen orsakar en  känsla av stress. Vad ska jag med alla grejer till? När kommer jag använda dem? Är det någon vits med att fylla upp skåpen med saker som bara blir stående och aldrig använda? Nej!

Jag bestämde mig för att bara ha sådant jag behöver, så jag började se över vad jag har och om jag använder det. Finservisen i 41 delar som jag använder 2-4 gånger/år... Jag älskar den, men att låta den ta upp ett helt köksskåp, gömd bakom stängda dörrar för att jag ska kunna plocka fram den till jul och nyår och någon annan enstaka festlighet?

”Livet är för kort för att inte njutas alla stunder. Jag låter vardag bli fest och tallrikarnas guldkant omsluta varje måltid”. 

Där och då bestämde jag mig för att servisen får bli mitt nya vardagsporslin och silverbesticken jag polerat, som bara blivit använda 2-3 gånger på 20 år, blir de jag behåller och använder till vardags. Dessa föremål är allt för vackra att gömmas i lådor och skåp. 

Jag tömde ut vitrinskåpet och ställde in allt porslin jag använder/ska använda i vardagen, även när det inte är framdukat på bordet ska de få lov att fröjda ögat.

Efter dagens praktiska arbete och beslut, känner jag att kropp och själ kommit till ro. Det känns inte lika motigt längre att gå igenom övriga lådor som väntar på att packas upp. Det jag inte behöver, skickar jag vidare till någon annan att glädjas över. 

Tacksam över att känna mig nöjd med det jag har, att tillräckligt är nog och att livet i sig är en vacker gåva och den största rikedomen.