Kontroll

Jag vaknade tidigt imorse, redan vid fem. Inte så konstigt i och för sig eftersom jag somnade runt tio i går kväll.

Sitter i soffan och låter även denna morgon förgyllas av en Hasselnötkaffe-latte. Jag tände ljus när jag gick upp i gryningen. Nu har klockan passerat sex och det är redan  så ljust ute att ljusen inte behövs för ljusets skull, men jag låter dem brinna en stund till. Det är rogivande att se på lågorna och jag låter hösten sjunka in ännu lite längre i mitt medvetande.

Jag älskar hösten. Dofterna, färgerna och ljuset. 

Årstiderna följer varandra utanför mänsklig kontroll. Ett växelspel där allting rör sig i ett förutbestämt mönster utan att ta hänsyn till vad som händer i den ”mänskliga världen”. 

Jag minns i våras, när Corona slog till och hela världen stannade upp och höll andan. Det kändes som att tiden stod stilla. En morgon när jag satt på tåget, ett näst intill folktomt sådant, på väg till jobbet, lade jag märke till att utanför tågfönstret levde naturen sitt eget liv. Våren skred framåt, utan  att påverkas av det vacuum som nog de flesta människor kände sig fast i. Jag blev både fascinerad och lycklig, samtidigt som insikten i att ”jorden behöver inte människan, men vi är beroende av jorden för att överleva”, slog till med full kraft.

I denna tidiga morgonstund, har mina tankar vandrat och kretsat kring frågor om livet, som sökt svar. Vad vill jag, vart är jag påväg och hur tar jag mig framåt när jag inte vet vilken riktning jag ska gå?

Livet är skört, oförutsägbart och hur lång en livslängd är går aldrig att förutsäga. Att då sätta upp mål som ligger långt in i framtiden, är det ens rimligt eller begränsar vi oss då i det liv som sker här och nu?

Målsättningar och planen över hur vi ska ta oss dit, är det inte bara ett sätt att försöka kontrollera livet och en framtid vi inte vet något om? 

Att släppa på kontrollen är som att falla fritt och fritt fall kan upplevas olika beroende på tilliten man bär till livet. Jag ser på naturen utanför, hur den följer livets flöde utan rädsla för vad som komma skall, den söker inte kontroll utan bara är. 

Behöver jag kontroll för att hamna rätt i livet eller kan jag följa dess flöde och se vart det bär? 

Jag känner mitt hjärta slå. Lugnt och stilla i sin egen takt. Jag känner mina andetag. Bröstkorgen höjs och sänks i takt med in och utandning. Andetaget kan jag kontrollera, men jag behöver inte, det sköter sig självt utan inblandning och kontroll från min sida. Jag är trygg i det.

Kan jag känna samma tillit till livet som till mitt hjärta och mina andetag? Följa dess flöde utan kontroll, lita på att det för mig rätt, på samma sätt som jag vet att hjärtat slår för att hålla mig vid liv?

När livets flod delar sig, kan jag då, precis som med mina andetag, göra aktiva val för att sedan släppa kontrollen och lita på att det flöde jag är i leder mig vidare?

Jag provar, kastar mig ut, faller fritt...