En sanning som gör ont, är inget annat än en brusten illusion. När slöjorna faller och man ser verkligheten för vad den är, då är det är dags att fatta mod, att möta den, utan skygglappar och ha tillit till att man inte får mer än man orkar bära eller ta sig igenom.
Tomhet. Inifrån och ut. Ett hål i magen. En värkande själ.
Det är jag. Just nu, eller då, eller sedan....
Jag väljer min tanke, min känsla, mitt NU.
Acceptera, släpp och gå vidare. Det är en process.
Slöjorna faller och blottar den verklighet jag visste fanns, men inte ville se.
Just NU, tillåter jag mig känna sorgen. Sorgen över en brusten dröm. Att tillåta mig sörja, är en del i att kunna acceptera, acceptera det jag inte kan påverka eller förändra. Genom acceptans, ges jag möjlighet att släppa taget, gå vidare och göra plats för något nytt.
Genom sorgen vet jag att drömmen jag bar, var viktig för mig och att känslorna är äkta och sanna.
Jag önskade dela min dröm, men drömmen låg för långt bort från den verklighet, som nu också är min...
Kommentarer
Skicka en kommentar