Dag 32

Så börjar den här dagen gå mot sitt slut den också.

Morgonen startade inte med ägglatte, utan med en giftgrön smoothie, gjord på avokado, babyspenat, banan, färsk ingefära och vatten smaksatt med gurka, citron och citronmeliss. Mjuk och len och med ett litet sting av hetta tack vare ingefäran. Inte så tokigt alls.

Efter frukost satte jag mig tillrätta och såg veckans videolektion och skrev ner lite tankar och reflektioner kring veckans ämne. Tittade tillbaka på tidigare anteckningar och insåg att det redan gått 12 veckor sedan jag började utbildningen. Tiden har bara rusat...

Hade fått ett mail att det är dags att byta lösenord på datorn för jobbets räkning och för att det ska fungera måste jag vara uppkopplad på stadens nätverk. Min arbetsplats är stängd för semester, men jag kom på den geniala ide'n att åka in till stadens bibliotek. Jag valde att ta tåget och promenera den knappa kilometern till biblioteket från stationen. När jag gick längst gatan slog det mig att det var tyst, öde och tomt. Det var lite folk i rörelse, men för att vara en solig dag i juli, i en vanligtvis turisttät stad, där ljuden från nöjesfältet på andra sidan gatan brukar höras i hela kvarteret, så var det nästan kusligt tyst och stilla.

Inne på biblioteket var det också tyst. Jag gick upp för en trappa för att finna en ledig vrå där jag kunde plocka upp min dator. På vägen upp stannade jag till i trappen och lät blicken svepa över bibliotekslokalen. Jag tycker att vi har ett härligt bibliotek och ville bara andas in känslan. Min blick föll på tre killar som lämnat barnboksavdelningen och krupit upp i var sin fåtölj, på avdelningen för tidskrifter. De var i 10 års åldern och de satt djupt försjunkna med näsorna ner i sina böcker och verkade helt omedvetna om allt runtomkring dem. Känslan och minnet av hur jag själv försvann in i böckernas magiska värld som barn, vällde upp inom mig och jag blev smått lyrisk och lycklig. Tänk att det finns barn idag, som precis som jag gjorde, sveps med i läsningen och inte verkar kunna slita sig. I dagens konkurrens med tv-spel, datorer och annan teknik, är min upplevelse att böcker fått stå tillbaka, så lyckan och värmen jag kände inom mig, över att se dessa tre killar helt uppslukade och fast i sina böcker, är svår att beskriv i ord.

Slog mig ner i en fåtölj på andra våningen och plockade upp datorn, den kopplade upp sig direkt och med några snabba tangenttryck så var det klart. Mission completed. 

Innan jag tog tåget hem stannade jag till vid en liten sushi-bar. Alldeles ensam i tom lokal åt jag mina bitar, medan jag tittade på den glesa trafiken som gled förbi fönstret, utanför på gatan.

När jag kommit hem ringde älskling och sa att han var på väg. Trodde att han skulle komma först i morgon så jag blev glatt överraskad. Det dröjer några timmar till innan han är här, så jag gör mig i ordning för natten och bäddar ner mig. I kväll lägger jag mig med ett leende på läpparna.