Dag 133

 Det blev inte många timmars sömn i natt. Nu har dagen på något sätt passerat, liksom smugit sig förbi. Vet inte riktigt hur det gått till. Under eftermiddagen har jag rensat i det mobila fotoalbumet. Skärmdumpar på recept, citat och villhöver-grejer har åkt i papperskorgen och kvar har jag 6869 magiska, vackra och roliga förevigade ögonblick.... Stunder som aldrig kommer igen. Ögonblick, där jag vill fånga upp känslan och behålla den i ett nu. 

Istället sitter jag här med en klump i magen. Det är inte helt lätt att leva som jag lär. Trots att jag vet att de tankar jag tänker och de bilder som spelas upp på näthinnan, endast är en illusion av hjärnspöken jag själv skapar, gör de mig stundtals illamående. Jag vill fly, men man kan inte fly ifrån sig själv. 

Jag läste någonstans att nu är en tid när trauma ska komma upp till ytan för att läkas, så vi kan skapa ett liv utan en historia som håller oss fjättrade i rädslans bojor. 

Jag håller mig fast vid den tanken som vid en livboj. Samtidigt så låter jag de smärtsamma, tunga tankarna jag bär, skölja över mig, likt piskande vågor på ett upprört hav. Intalar mig att alla känslor är ok. Att allt är som det ska vara, här och nu. Försöker finna modet, styrkan, att släppa taget om allt jag bär. Vaggas in i vågor av acceptans. Kanske är jag, när stormen lagt sig och vågorna ebbat ut, renad, helad, fri från gammalt jag burit genom oändligheten och redo att möta livet med lättare steg och gå en mer kärleksfull värld till mötes...