Vaknade av en hostattack i natt och trodde först att jag varit vaken sedan dess när väckarklocka ringde. Men samtidigt visste jag att jag måste sovit, för jag drömde, men drömmen var så verklig att jag trodde den var sann.
Det var en märklig dröm. Jag stod utanför ett stenhus, under en balkong som sträckte sig längst hela husfasaden och bildade ett tak som bars upp av kraftiga pelare. Jag tittade upp mot en klarblå himmel och såg månen som en stor vit glänsande skärva och solen som bildade en ”holo”. Plötsligt fylldes himlen av stora skepp, passagerarfärjor, där massvis av människor stod på däck och vinkade till oss som stod på marken. Gatorna fylldes av jublande folk som tittade upp mot skeppen. Alla var glada och stämningen uppsluppen. Jag var fascinerad, men känslan övergick i obehag och jag kände ett starkt behov av att ta mig därifrån, att söka skydd. Jag vände mig om och gick in i husets stora hall och började gå ner för en stentrappa. En äldre dam med rollator följde efter mig och plötsligt började trappan ändra form. Den höjde och sänkte sig, böljade och skapade trånga passager. Den äldre damen kunde inte längre ta sig fram och en klippa slöt passagen mellan oss och jag var ensam.
Jag vaknade yr, lite omtöcknad och illa till mods.
Åt frukost med älskling och gick sedan och lade mig en stund till. Sov ca en timme och sedan gjorde jag mig klar för att åka hem. Många timmar i bil, men eftersom jag åkte ganska tidigt var jag hemma i hyfsad tid.
Dottern kom på kvällen och vi tog en kopp te och såg en dokumentär om mayafolket innan vi gjordeboss iordning för natten.
Kommentarer
Skicka en kommentar