Jag är...

Genom utbildningen jag går, har jag under de senaste månaderna jobbat med att skala av ”mina sanningar om mig själv” som lagren på en lök. 

Att skala bort mina yttre identiteter, både de jag skapat själv, men också de ”sanningar och etiketter” jag plockat upp, som från första början kommer från andras ord, om och till mig, för att hitta mitt sanna jag längst in i kärnan, har inte varit helt enkelt. 

Började dock känna att jag fått lite kläm på vem jag är och hade en ganska klar bild av min person.

För någon vecka sedan blev den tanken något omkullkastad. Jag fick höra av två oberoende personer, att jag behövde prata högre, man hörde inte vad jag sa. -Men vadå, höjer jag rösten så skriker jag ju?!

-Nä, du är väldigt lågmäld och det är svårt att höra vad du säger.

Jag blev lite överrumplad av dessa kommentarer, min uppfattning är att jag är ”bullrig och tar plats” vilket gjort att jag försöker tona ner mig för att passa in, men inte känt att jag lyckas så bra med det, jag är fortfarande ”för mycket”.

Jag har sedan barnsben fått höra att jag är högljudd, för yvig i mina rörelser (vilket orsakat att jag är väldigt klumpig, spiller, tappar osv) att jag behöver dämpa mig och lugna ner mig.

I morse funderade jag på hur det kommer sig att bilden av mig uppfattas så olika och vilken bild av mig som är den rätta. Min föreställning om mig själv, (som jag insåg är något som jag bär med mig sedan tidigare), eller är jag den, som omgivningen ser idag?

Polletten trillade ner och jag insåg att jag inte ÄR, utan att jag skapas ny i varje ögonblick, i varje nytt nu. 

Jag är allt och ingenting. 

Om jag är, så är jag skapare, kreatör och konstnär.

Jag blir, i ett sammanhang, men jag äger möjligheten att själv skapa den jag vill vara i mötet med nuet.

Precis som jag kan skapa mitt liv och min verklighet genom mina tankar, kan jag också skapa det JAG som jag vill vara i varje nytt ögonblick.