Dag 139

När någon säger att jag tänker för mycket, att jag inte ska försöka hitta en menig i allt, händer det att jag blir ledsen och jag ska förklara varför. 

Jag har en tro och det är den som håller mig vid liv. 

Om livet är en slump och vi är här av ingen orsak, är livet ganska meningslöst. Utan min tro hade jag endast varit ett offer för omständigheter och livet hade saknat mening när även det goda som händer, tappat sitt värde om ingenting spelar någon roll. 

Jag tror att allt som sker, sker av en anledning. Att jag är här för att lära mig, växa och utvecklas till en bättre version av mig själv. 

Att pussla ihop historia och nutid, att göra kopplingar, ger mig en förklaring till det som sker nu och en mening till det som skedde då. Det är en nödvändighet för att jag ska kunna bearbeta, acceptera och släppa det som hänt. Kunna förlåta och bli en helare människa. 

Med min tro, kan jag se att även det som gör ont har en mening. Det är erfarenheter jag behöver för att lära mig det jag kom hit för. Något jag behöver ha med mig för att utvecklas och växa som människa. 

Genom min tro kan jag se på det onda med tacksamhet och göra även det som är smärtsamt betydelsefullt.

Allt som har ett värde är vackert och har helande förmågor, så även genom smärta kan jag läka och hela mina inre sår. 

Jag är tacksam att jag har en tro, som låter mig se det som är vackert och viljan att hålla mig vid liv.