När jag hösten 2019 anmälde mitt intresse till distansutbildningen som återhämtningsterapeut, kände jag en otrolig lycka i att hittat EN utbildning som innehåller i stort sett ALLA mina intresseområden, samlade och sammanlänkande i en helhet. Något jag saknat tidigare. Utbildningen syftar till att se hela människan, kropp, själ och sinne. I utbildningen ingår bland annat att lära sig se inre och yttre påverkansfaktorer, kost, aktivitetsreglering/balans i vardagen och metoder för hur människan kan jobba med läkning (steg till bättre hälsa och välmående) och personlig utveckling.
Vetskapen om att jag skulle påbörja denna spännande resa i mitten av april 2020, gjorde att jag orkade hålla i och göra mitt jobb på arbetsplatsen där jag var. Jag visste att det jobbet inte var för evigt. Med avslutad utbildning 2022 kommer nya dörrar att öppnas.
Två veckor innan kursstart, närmare bestämt den andre april, satt jag och drack mitt morgonkaffe. Jag tittade ut genom köksfönstret och tanken ”Ska jag verkligen gå till jobbet idag?” for genom mitt huvud. Slog bort tanken med ett självklart ”Klart jag ska, vad är det för löjlig tanke”.
Gjorde mig i ordning och såg att jag var några minuter sen, men tog det lugnt. Missade jag tåget så var det inte meningen att jag skulle till jobbet den dagen.
Jag gick över busstorget och började gå ner för trappan mot pendeltåget. Tittade på klockan på perrongen och såg att det var två minuter tills tåget skulle gå. ”Jag har gott om tid” var tanken jag hann tänka innan stentrappa kom flygande upp i ansiktet på mig och jag strax där efter förstod att jag låg på marken med pannan tryckt mot det svala trappsteget.
Jag satte mig försiktigt upp. Genom stjärnorna såg jag två personer som precis som gått av södergående tåg, komma springande för att se hur det var med mig.
Jag hade yrsel och satt kvar i trappan för att samla mig. Den ena främlingen plockade fram pappersnäsdukar och handsprit ur sin ryggsäck, som han sträckte över till mig så jag kunde torka av mig blodet i ansiktet och på händerna hjälpligt.
När jag tillslut reste på mig för att börja gå hemåt, ser jag tåget lämna perrongen, nästan 10 minuter efter utsatt tid. Jag säger högt ”Jag skulle uppenbarligen inte till jobbet idag”. Den ena av främlingarna som kommit fram, följer tåget med blicken och svarar ”Nej, uppenbarligen inte”.
Så kom dagen jag sett fram emot så länge. Kursstart.
Den blev definitivt inte vad jag tänkt mig. Hjärntröghet och hjärndimma efter fallet gjorde att jag hade svårt att hänga med och ta till mig innehållet i lektionerna. Det tog oerhört mycket kraft att samla ihop och få innehållet begripligt, trots att det rörde sig om för mig redan kända ämnen, där jag hade en viss grundkunskap.
Det väckte också en stor frustration. Jag tycker om att studera och när jag tidigare läst eller gått utbildningar inom mina intresseområden, så har det gått lätt att ta till sig de nya kunskaperna. Nu kunde jag inte ens förstå det jag redan visste...
Det var ett par känsloladdade veckor. Frustrationen över att inte fungera normalt, tillsammans med upplevelsen av att jag inte blev bättre utan snarare sämre i mitt mående och min funktion skapade en viss ilska.
Ilska kan vara en drivkraft om den används på rätt sätt. Jag har alltid varit rädd för ilska, både hos mig själv och andra. På senare år har jag jobbat mycket med mig själv som person och ilskan har varit ett återkommande tema i det arbetet. Att trycka tillbaka ilskan inom mig har resulterat i många tårar, eftersom jag inte stått upp för mig själv, utan låtit andra trampa på innanför mina gränser och personliga sfär. Jag har haft svårt med gränssättning. Att hålla tillbaka ilskan har också lett till överreaktioner, en småsak, kan varit droppen till att jag exploderat. Inser i skrivandets stund, att andra kan ha haft svårt att förhålla sig till mig då mitt humör skulle kunna ses som nyckfullt....
I och för sig, exploderade jag inte särskilt ofta, men för den som råkade ut för det kunde kanske ilskan te sig obegriplig i sammanhanget.
Att använda min ilska kreativt och som ett verktyg i min vardag, hade jag påbörjat redan ett halvår innan kursstart. Jag hade gått hos terapeut, genom min arbetsgivare, för att få hjälp med gränssättning och att bearbeta en jobbrelaterad händelse, som gjort att jag mått mycket dåligt under en period.
Där pratade vi bland annat om, rätten att utrycka sin ilska (den jag tidigare trängt bort), rätten till sina egna känslor och rätten att bli bemött med respekt även om man inte delar åsikt.
Jag hade gott stöd i en kollega som puschade mig i att våga känna ilska och i acceptansen att ilska är en nödvändig känsla. Ilskan ger oss insikten i att andra människor kliver över våra personliga gränser. Därmed inte sagt att vi behöver gå bananas, gorma och skrika som reaktion på känslan.
Ilska var en av de känslor som gjorde att jag bestämde mig för att ta tjänstledigt. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt mående. Det bar
En stressig arbetssituation på grund av yttre omständigheter, där jag inte hade så stor möjlighet att påverka och en pressad chef, som krävde resultat som var omöjliga att nå upp till, under de förutsättningar som rådde, bidrog till att jag pressade mig själv för hårt, i relation till min för stunden nedsatta förmåga pga hjärnskakningen. Jag var också arg över det systemfel som bidrog till jobbpressen, men insåg att jag inte kunde förändra systemet.
Att känna ilska och frustration i en organisation man dessutom inte kan stå bakom, gör att man inte heller kan göra ett bra jobb. Så beslutet, när det väl var fattat, var enkelt att genomföra. Jag behövde gå, för att fokusera på min hälsa och mitt välmående. Först när jag mår bra och är i balans, kan jag göra ett bra jobb som är till glädje för andra.
Det har nu gått 4,5 månader sedan jag föll, 2,5 månader sedan jag gick från mitt jobb och ungefär 2 veckor sedan jag kände mig återställd.
Förra veckan upptäckte jag dock att när det blir för mycket (tre ”måsten”) så blir det svårt. Jag fick tunnelseende, kunde inte tänka klart och fick svårigheter med att strukturera upp veckan i den stunden. Jag var tvungen att tillämpa några av de metoder jag fått med mig under utbildningen för att skapa ordning i mitt inre kaos.
Jag känner tacksamhet för de erfarenheter hjärnskakningen har burit med sig. Många av de svårigheter jag haft under sjukdomsperioden, är de samma som drabbar dem som är i utmattning, dem jag kan möta som klienter i mitt framtida yrke.
Att jag själv befunnit mig i liknande situation, ger mig en större förståelse och en ödmjukhet inför dem jag möter och vad de går igenom.
Känner tacksamhet för livet, dess lärdomar och tilliten jag bär med mig till att allt sker av en anledning, när tid är.
Kommentarer
Skicka en kommentar