Dag 78

Inatt var en drömlös men kort natt. Efter gårdagens långa resa hem, bäddade jag ner mig, somnade och vaknade igen strax före 6:00. Inte optimalt med sömntimmar för dagens prövning i tingsrätten, men inte så mycket att göra åt saken.

I ett och ett halvt år har jag skjutit denna dagen framför mig. Försökt att inte tänka så mycket på den och att skingra tankarna när de väl kommit. Jag har haft en tideräkning fram tills idag och sedan en tanke om att när dagen idag är över, kommer en ny tid.

Det har varit en dag med många känslor och reaktioner. Trots hettan utanför, var det svalt i Tingshuset och jag frös lite i min tunna sommarklänning. När vi kom innanför säkerhetskontrollen såg jag att han satt där i en soffa, mannen jag skulle möta i rätten. 

Det kändes obehagligt, även om jag inte på något sätt kände mig rädd eller hotad. 

Jag hade en fin och nära vän med mig som stöd under hela dagen, vilket jag är oerhört glad och tacksam över.

Det blev några timmar i rättssalen. Rättegången inleddes med att åklagaren spelade upp en ljudfil där man hörde hela förloppet av misshandeln jag varit utsatt för och sedan fick jag berätta fritt om vad som hänt den kvällen. Åklagaren ställde frågor och försvararen ställde sina frågor. Så var det den åtalades tur. Samma procedur. Sedan var det dags för två vittnen att avlägga sina vittnesmål och sedan var det slutplädering. Domslut delges den 24/8.

Har svårt att tro att det blir en fällande dom, men oavsett vad domslutet blir är jag nöjd. Jag har fått dela min berättelse och jag har blivit lyssnad på, vilket i sig är upprättelse nog. Det är många (ofta) kvinnor som råkar illa ut, men som inte får möjligheten att göra sig hörda. Åtal läggs ner för att bevisningen är bristfällig eller att ord står mot ord. För deras skull valde jag att driva frågan, för att synliggöra och lyfta upp problematiken med våld till ytan. Att bli en siffra i statistiken är inget jag önskat, men ju fler siffror, desto större chans att mörkertalet belyses och kan leda till en framtida förändring i samhället.

Så var det då mannen, eller man, är svårt att säga. Under förhandlingens gång, blev det mer och mer synligt, att det var ett 43 årigt barn, som satt mitt emot mig i salen. Det var någon annans fel, han hade bara blivit arg och hamnat i och handlat i affekt. Jag kände med barnet som satt där på andra sidan, ett barn som inte fått lära sig vad ansvar är, som inte har modet att möta sig själv och stå för sina handlingar. Jag tänkte att för vissa, är det kanske straff nog, att behöva leva. 

Jag lämnade tingshuset, med min vän vid min sida, värmen slog emot oss när vi öppnade dörren och tog steget ut på gatan. Jag kände frid. Nu börjar det nya livet....