Dag 87

Här ser ut som kriget. Grejer högt och lågt. Uppackat, nedpackat, ompackat och opackat i en salig röra.

I morgon ska endel av sakerna köras iväg till secondhand. Det blir skönt att få lite ”luft” i lägenheten igen. Men först en välbehövlig natts vila.

Vid lunchtid idag låg ett brev i brevlåda, ett brev från tingsrätten. Domen från förra veckans rättegång. 

Under veckan som gått har tankar försökt invadera och få fäste. Många av dem har handlat om vad jag borde sagt och saker jag missat i min berättelse under rättegången. Lika många gånger som tankarna kommit, har jag släppt dem.

Insikten i att jag efter rättegångens slut, inte hade möjlighet att påverka utgången och domslutet, har gjort  att jag faktiskt kunnat skjuta tankarna åt sidan, utan att fastna i ett malande tankesnurr som endast skulle vara energislukande.

Jag hade ingen större förhoppning om utgången och jag hade inte heller någon brådska med att ta reda på domslutet i måndags genom att kontakta tingsrätten. Beskedet skulle ju bli det samma, oavsett om jag fick det direkt eller väntade in posten. 

Jag öppnade kuvertet och drog fram de fem sidor som förkunnade domen ”Skyldig till misshandel av normalgraden”....

Jag var inte beredd på min egen reaktion, jag började gråta. Jag hade inte trott på en fällande dom.

Upplevelsen av upprättelse jag kände förra måndagen, som kom genom att jag fick delge min historia i rättssalen, befästes nu ytterligare, genom att jag faktiskt blivit trodd och mannen förklarad skyldig till brott. 

Jag hade tur. Jag hade vittnen och jag är oerhört tacksam för det. Utan vittnen, hade ord stått mot ord och troligtvis hade ärendet lagts ner i brist på bevis.

Jag känner sorg med alla dem, som inte fått samma möjlighet till upprättelse som jag, vars historia aldrig fått berättas och bli hörd.