Kontraster

Ute blåser storm, i själens boning är det stilla. 

Torkvindan utanför fönstret är tom på tvätt. Den snurrar lika frenetiskt som vindkraftverken på bergen, som skymtar genom fönstret, på husvagnens andra sida.

Jag sitter uppkrupen i soffan och lyssnar på vinden utanför. Ett susande som ökar och avtar i takt med vindens tvära kast. Det är rogivande för min själ och samtidigt uppslitande för naturen där ute.

Mina tankar förs till rötter.

Rötter. Stadga, som ett ankare i vinden. Att vara rotlös, virvla som ett avslitet löv, utan styrning och bara följa med dit vinden för och behagar....

Länge var jag det där lövet.

For hit och dit i vinden, försökte finna lä och få lite ro. Ibland mattades intensiteten i vindarna av och livet blev mer lekfullt och glädjerikt, trots rotlösheten, men nyckfull som vinden är, kunde den på nytt blåsa upp och få grepp om lövkroppen som var jag.

Så kom hösten, fukten och kylan. Vindarna mattades inte av, men de orkade inte heller lyfta den tunga kroppen från marken. Livet stannade plötsligt upp, vart tog det vägen? Inbäddad i fukt och kyla, sjönk jag, föll isär och förmultnade. Var detta slutet, levande begravd?

Känslan av sönderfall var överväldigande, hjärtskärande och utmattande. Jag föll i sömn, lät mig bäddas in i ett mörker som varmt och varsamt omslöt mig. Kapitulerade för smärtan. 

Vad jag inte visste, var att på den lilla stjälk som varit en del av mig, var en frökapsel fäst och i mitt sönderfall gav jag jag näring åt det frö som i min dvala långsamt började att gro, växa och få fäste.

En vårmorgon såg jag ljus, kände solens varma strålar och vinden rufsa i mitt hår. En mild smekning, som inte förde mig bort utan väckte mitt medvetande om en själ som funnit ro och en vacker plats att låta livet växa sig starkt. Jag hade hittat min inre trädgård, platsen där jag likt ett träd, långsamt kan växa och slå ut i blom, följa naturen och omgivningens skiftningar utan att ryckas med, slitas itu eller påverkas av andras tyckanden, tänkanden och åsikter. En trädgård där jag som trädgårdsmästare bestämmer vad som får gro och växa innanför min omsorgsfullt lagda gärdesgård och vad som får nöja sig med en plats utanför.

En trädgård som är inbjudande och varm, dit alla är välkomna, så länge de respekterar mina planteringar och håller sig till de ringlande stigar och umgängesytor, som jag anlagt med kärlek och omtanke om mina behov, för att jag ska kunna fortsätta växa och leva livet fullt ut.

Inget är beständigt, livet och naturen skiftar form, i takt med årstidsväxlingar och det som vi kallar tid. 

Det finns en trygghet i det förutsägbara cykler som naturen återspeglar och med en förankring av rötter i djupet av sig själv, är det också lättare att möta det oförutsägbara.

Inget är beständigt, men varje slut är början till något nytt, i en evighet där nya former tar vid, i oändlighet.