Idag har jag känt en stark tacksamhet till min chef. För nio månader sedan talade han om för mig att mitt arbete inte var tillräckligt och det inte var bra nog. Jag kämpade för tolv elevers möjligheter att stärka sin självkänsla och höja sina betyg. Jag lade ner min själ i arbetet, var sista person att lämna skolan de flesta dagar i veckan. Jag var trött i kropp och själ och hans ord gick på repeat de kommande månaderna jag var kvar på arbetsplatsen. -Ditt arbete gynnar för få elever, du kostar för mycket. (Underförstått, du når inte upp till förväntningarna jag har...)
Hela mitt liv har bestått av att finnas till för och hjälpa andra. Sällan har jag satt mig själv i första rummet. I morse såg jag mig i spegeln och tanken slog mig ”Jag behöver bara finnas för mig”. Jag behöver inte finnas för någon annan utom mig själv, där utöver kan jag välja att finnas för dem jag vill finnas för och för dem som finns för mig.
Min chef drog undan mattan under mina fötter och stängde den känslomässiga dörren till fortsatt arbete. Hade han inte gjort det hade jag förmodligen fortfarande varit kvar på den arbetsplats som gjorde mig sjuk. Jag hade fortfarande trott att min identitet låg i hjälpandet av andra människor. Därav tacksamhet. Min chefs handlande gav mig modet jag behövde för att lämna och ta steget vidare. Vart det bär har jag ingen aning om, men jag växer inombords för varje dag.
Tacksam...
....är ett ord som följt mig under dagen. Under eftermiddagen var det urnnedsättning av älsklings mamma. Då jag inte var med på begravningsgudstjänsten kände jag en varm tacksamhet över att få vara med och delta vid denna ceremoni. Det var en fin stund som värmde hjärtat i ett stilla, grått novemberregn.
Kommentarer
Skicka en kommentar